Problemet med mjuka värden

Vem älskar inte Netflix? Med över tvåtusen titlar att välja bland finns alltid något nytt och spännande att utforska. En titel som passar just dig och just nu. Jag och min flickvän är flitiga användare och brukar ha för vana att se en film eller serieavsnitt innan vi går och lägger oss. Valet börjar ofta som en uppfriskande utmaning – vi funderar på genre, går igenom tips från kompisar och kollar IMDB.com för betyg. Vi eftersträvar alltid – och är därmed lika naiva varje gång – att göra det bästa valet, något som ska passa bådas smak och kvällens sinnesstämning. Men när vi inser att vi spenderat ungefär lika lång tid på att välja film som filmen är lång, så uppstår andra sorters känslor. Frustration till exempel och min flickvän kanske smått irriterat säger: ”välj något bara!”. Någonstans här har också den förväntansfulla stämningen i rummet förvandlats och den blir inte  bättre av att jag till slut väljer ut en film som jag – och bara jag – vill se.

[>> Artikel av Kalle Ström, kulturforskare Stockholm Universitet]

Den här situationen är inte unik. Svårigheten att välja film via On Demand-tjänster har till och med fått ett etablerat uttryck, ”Netflix-syndromet”, som uppstår när en person är oförmögen att fatta beslut på grund av att valmöjligheterna är för många. Det finns även ett mer vetenskapligt accepterat begrepp för denna företeelse: ”Choice overload problem” (Se Iyengar och Lepper 2000). Vad exemplet såväl som begreppen pekar mot är att för mycket valfrihet kan leda till paralys snarare än handlingskraft.

Som kulturforskare (etnolog) är jag intresserad av varför vissa värden under vissa historiska tidpunkter prisas och blir eftersträvansvärda. I dagens senmoderna samhälle har (maximal) individuell valfrihet som en del i paketet ”mjuka värden” blivit starkt normerande. Vi ser inte minst tendenserna i skolan och i arbetslivet. Det kanske mest träffande exemplet som illustrerar övergången från ”hårt” till ”mjukt” går att hämta från synen på ledarskap. Idag förväntas chefen inte peka med hela handen, utan stimulera ett slags frivilligt följarskap som bygger på individers inre motivation och möjligheter att få göra självständiga val. Som ledarskapskonsulterna betonar ska dagens chef vara ”ledare, och inte chef”.

Men är inte självständighet något att eftersträva? Ska inte människor ges möjligheten att påverka genom att göra val? Problemet är när man inte längre har ett val om huruvida man vill göra ett val. När valen så att säga blir krav. En alltför ensidig fokusering och förståelse av ”mjuka värden” som något rakt igenom gott kan dölja negativa konsekvenser. ”Netflix-syndromet” är ett exempel på det. Ett annat exempel som belyser ytterligare en aspekt av de mjuka värdena kan hämtas från sociologen Slavoj Zizek. Tänk dig en pappa och en son. Pappan vill att sonen ska besöka sin farmor. Om situationen skulle ha utspelat sig för 70 år sedan skulle pappan troligtvis ha sagt något i stil med: ”Du ska besöka din farmor, det är din plikt att göra det”. Mot denna pedagogiska modell ställer Zizek den ”postmoderna föräldern”, som istället skulle säga ungefär: ”Din farmor skulle bli så glad om du besökte henne. Du gör som du vill, men hon skulle bli jätteglad”. Enligt Zizek representerar båda sätten maktutövning, men det senare exemplet kan, trots sin mjuka framtoning, beskrivas som hårdare. Den ställer ytterligare ett krav på sonen i fråga: du ska inte endast besöka farmor, du förväntas göra det för att du tycker om det. Idag ska vi inte bara arbeta och göra våra uppgifter, vi förväntas självuppfyllas av dem. Det ska till och med vara ”kul” att åka till IKEA. Är det verkligen ett rimligt krav att ställa på våra förhållningssätt till livets alla åtaganden?

I ett samhälle där valmöjligheterna ökar konstant, och där känslomässigt engagemang görs till krav, riskerar det ”mjuka” att bli det ”hårda”. Vi behöver därför omförhandla våra förståelser av uppdelningen mellan ”mjukt” och ”hårt” för att hitta rimliga förhållningssätt i privatlivet, inom skolan samt arbetslivet. Hur ska ledare balansera mellan att peka med hela handen och att hålla handen? Detta är temat för min pågående forskning.

/Kalle Ström, kulturforskare (doktorand på Stockholms Universitet) som forskar om ungas relation till spänningsfältet mellan hårda och mjuka värden.

E-post: kalle.strom@etnologi.su.se

LinkedIN: Kalle Ström

För bokning: https://profileagency.se/kalle-strom/