Krönika: Vem bryr sig om kommunikation utan hjärta och puls?
Ludvig Lindberg, Creative Director på Reklambyrån Bästa Kompisar, slår ett slag för modet, att våga sticka ut och skapa kommunikation med hjärta och puls.
Vi är för fega. För ängsliga. Vi är livrädda för att inte passa in, samtidigt hyser vi en önskan om att sticka ut. Och vad riskerar resultatet att bli av en sådan paradox? En rak EKG-kurva. En kommunikation utan hjärta och puls.
Önskan att passa in. Behovet av att sticka ut. Och balansgången däremellan. Det är något både vi människor och företag kämpar med. För hur uppkäftigt, elegant eller nedtonat vi än vill positionera oss gentemot omvärlden, finns det regler att förhålla sig till. Sociala koder på makroplanet, en fests klädkod på mikroplanet.
Är det modigt eller korkat att komma i khakishorts och urtvättad Göteborgsvarvet T-shirt, om festinbjudan anger mörk kostym? Är företagets kommunikation spännande och intressant på sociala medier med en generisk kanelbullebild på Kanelbullens dag?
Men säg den regel som existerar utan tolkningsutrymme. Säg den regel som inte kan brytas. Det är tolkningsutrymmet vi har möjligheten att fylla med oss själva. Det är här vi kan uttrycka oss och kommunicera något som kan likna en identitet. Ett existensberättigande. Med en ros i kavajslaget säger vi något, och med paisleymönstrad slips något annat. En traditionell tolkning av klädkoden utstrålar kanske elegans och en chockrosa kostym inte omöjligt motsatsen. Och hur omvärlden väljer att ta emot din tolkning beror på hur du bär upp den. Det är din förmåga att bära upp rosen, slipsen eller den chockrosa kostymen som avgör om det skaver eller inte. Om det ger ett bekvämt eller obekvämt intryck. Eller förmåga är fel ord. För det handlar ju om huruvida det känns genuint eller inte. Och för genuinitet och äkthet krävs två saker – självkännedom och självförtroende. Är det inte genuint så blir det istället lätt självmedvetet. Har du sett någon i chockrosa kostym som inte trivs i sin chockrosa kostym? Det skaver. Det väcker fel sympatier. Det är inte genuint.
Men självkännedom och självförtroende är utmanande nog på individnivå. Det blir inte lättare på organisationsnivå. Hur förenar man många individer under en och samma företagskultur. Hur bygger man en stabil bro över kommunikationsfloden istället för att panikartat hoppa från sten till sten i form av kanelbullensdag-inlägg från ert Instagram-konto. Kärnfrågan lyder: hur skapar man genuinitet? Enkelt svar: inifrån.
All förändring, all självkänsla och allt självförtroende kommer alltid inifrån. Det är där man hittar sin ton och identitet. Men det krävs mod för att våga uttrycka den – att lita på att omvärlden lyssnar, uppskattar och i bästa fall omfamnar den. Och det finns alltid risk att bli nekad. Men hellre nekad för den du är, än accepterad för någon du inte är. Men hur tar ni reda på vem ni är, och vad är det som kännetecknar er? Jo, era gemensamma erfarenheter, historier och gemensamma mål. Så sätt er ner, avsätt en dag eller två, ta reda på varandras personligheter, erfarenheter och historier. Lyssna, ta in och glöm inte bort att det är stenarna i floden som skapar virvlar och det är i virvlarna energin bor. Ta vara på den energin. Väv er egna internkommunikation med den energin.
Med välplanerad, välanpassad och välgjord internkommunikation skapar man en lägereld som förenar företaget. Runt den lägerelden kan man berätta historier som bygger en från grunden gjuten kultur, självkännedom och självförtroende. Ni har nu en identitet. En grundad sådan. En genuin sådan.
Tillsätt lite mod och den är redo för export.
